historia

Skänninge är en av landets äldsta städer. När Skänninge blev stad vet man inte, men staden omnämns första gången 1178 i ett påvligt skyddsbrev.

Skänninges storhetstid inföll under andra hälften av 1200-talet och under 1300-talet. Staden växte fram mitt i Östergötlands rikaste jordbruksbygd omgiven av stormannagods och kungsgårdar och blev genom sitt centrala läge en knutpunkt för handeln på östgötaslätten. Flera viktiga politiska och kyrkliga sammankomster lades till staden med 1248 års kyrkomöte som det mest betydelsefulla med påvens sändebud och Birger jarl som förgrundsgestalter.

På 1100-talet fanns flera kyrkliga institutioner. Allhelgonakyrkan och S:t Martins kyrka. I början av 1200-talet uppfördes Sveriges första hospital, senare tillkom två dominikanerkloster, S:t Olofs kloster och Sveriges första kvinnliga dominikanerkloster, S:ta Ingrid.

På senare delen av 1200-talet dominerades Skänninge av tysk befolkning som anlade Stora torget och byggde den mäktiga Vårfrukyrkan som stod färdig i början av 1300-talet.

Skänninge är idag en utpräglad trästad med värdefull bebyggelse från 1700- och 1800-talen. Den har kvar sin unika stadsmiljö som gått förlorat i så många andra småstäder.

Den som kommer till Skänninge ovetandes om stadens stolta historia, kan bli lätt förvånad över att en så liten ort har en så ståtlig kyrka. Vårfrukyrkan syns på långt håll, och när man kommer nära är den direkt imponerande.

Kyrkan byggdes av tyska köpmän som kom till orten på 1200-talet eftersom Skänninge var en så betydande handelsstad. Tyskarna tyckte att den dåvarande församlingskyrkan Allhelgonakyrkan var lite för ynklig. Så någon gång i skiftet mellan 1200-tal och 1300-tal stod Vårfrukyrkan färdig, och tog så småningom över rollen som församlingskyrka.

Tyskarna lyckades inte bara degradera Allhelgonakyrkan till sockenkyrka. De lyckades förmodligen flytta Skänninges handelscentrum. Troligen anlades Stora torget samtidigt som Vårfrukyrkan.

Innan dess hade Skänninges livliga marknadsplats legat närmare Allhelgonakyrkan, vid den urgamla Digra gatan: Storgatan på modernt språk. Den ledde ned mot ett vadställe som varit i bruk sedan forntiden, och där den viktigaste landsvägen – Eriksgatan -- från Linköping gick mot Vättern. Vid vadet finns fortfarande en bro.

Att Skänninge fick så stor betydelse i det medeltida Sverige berodde förmodligen just på att landsvägarna möttes här, mitt i Östergötlands bördigaste jordbruksbygd.

Allhelgonakyrkan är i dag bara en gräsplätt markerad med ett kors. Under jord finns resterna kvar. De äldsta murarna man funnit är daterade till 1100-talets början, och kyrkan byggdes till och om tre gånger innan Gustav Vasa 1552 beordrade att den skulle rivas. Han behövde teglet till sitt slott i Vadstena.

På andra sidan ån fanns en annan gammal kyrka, S:t Martin. Eftersom arkeologerna hittat två Eskiltunakistor här – runristade gravmonument – tror man att det stått en stavkyrka på platsen. Under 1100-talet byggdes S:t Martin på samma ställe, i sten.

Av S:t Martin finns heller inga spår i dag. Däremot syns tydligt resterna av S:ta Ingrids kloster som grundades 1281 som senast. Ingrid Elovsdotter hette den märkliga kvinna som lyckades övertyga påve och kung att få starta Sveriges första kvinnliga dominikanerkonvent.

Den som vill besöka S:ta Ingrids kloster har tur, för just i år har klostret renoverats, gjorts tillgängligt för rullstolsburna och fått en ny parkeringsplats. Med bil nås ruinen bäst från väg 206 mot Vadstena. Sväng in på Vretavägen.

Dominikanerna var redan tidigare representerade i Skänninge. Brödrakonventet S:t Olof grundades 1237. Här verkade den lärde Petrus de Dacia, som anses vara Sveriges förste författare.

Att dominikanerna fann det värt att ha både systrar och bröder i Skänninge är storartat, men inte märkligt. Skänninge var vid den här tiden ett politiskt och kyrkligt centrum. Här hölls viktiga möten, varav det mest kända är Skänninge möte 1248.

Då anlände den av påven utsände kardinalbiskop Vilhelm av Sabina för att diskutera ett antal reformer inom det kyrkliga livet. Bland annat ville han sätta stopp för de svenska prästernas vana att ha både hustrur och barn.

Hur som helst passerade mycket folk genom Skänninge. Dominikanerna, som var utåtriktade och ville predika sin lära, såg helt enkelt sin chans till en stor publik.

Av S:t Olof syns heller ingenting i dag. Men strax utanför Skänninge finns en annan märklig lämning, som åtminstone till viss del är kyrklig. Det är resterna av det kapell som låg på Spetälskehospitalets område.

Hospitalet grundades troligen 1208, och är Sveriges första. Här vårdades – eller snarare isolerades – leprasjuka, som inte fick vistas bland vanligt folk på grund av smittorisken. Att hospitalet förlades hit är också ett bevis på Skänninges centrala betydelse.

Den som vill titta närmare på hospitalsruinen får åka förbi Skänningerondellen mot väg 32 och Motala, och hålla ögonen öppna åt höger efter en pytteliten vit träskylt som pekar in mot en minimal grusväg.

Och var lugn. Det smittar inte längre.

Rådhuset har brunnit två gånger innan det slutligen fick sin nuvarande plats vid torget. Byggnaden som ritats av Carl Fredik Adelcrantz stod färdigt 1770. Huset har haft många funktioner under åren. Här fanns stadens styre, polis, skola, arrestlokal, telefonstation, danslokal och under en tid även som smittsjuktlasarett.
Idag inryms museum och turistbyrå.

I bottenvåningen visas Skänninges medeltida historia med bl.a. Sveriges äldsta kristna familjegrav med namngivna personer i runskrift från 1000-talet.
Den rika klosterkulturen illustreras av S:ta Ingrid och Petrus de Dacia, lektor vid dominikanerklostret i staden. Här finns även modeller av S:ta Ingrids kloster och hospitalet. I montrarna visas utgrävningsfynd från olika delar av det medeltida Skänninge.

På övervåningen visas skulpturer av Gottfrid Larsson, Karin Nilsson och Herman Neujd. Här visas även stenarbeten, bl.a. en mycket vacker dopfunt av stenmästaren Michael Hacke. Där ges också en presentation av stadens musikperson, kompositören Adolf Fredrik Lindblad som skrev sånger till Jenny Lind.

Under medeltiden var Skänninge i Östergötland en viktig handelsstad. Den låg mitt i ett bördigt jordbrukslandskap och här möttes flera vägar. Redan under 1100-talet hölls Olsmässemarknad här den 29 juli. I slutet av medeltiden förlorade Skänninge mycket av sin betydelse när Vadstenas allt starkare ställning gjorde att handelsvägarna i centrala Östergötland ändrades.

Men Skänninge Marken lever vidare och den gör anspråk på att vara Sveriges äldsta och största stadsmarknad. I samband med att Sverige 1753 gick över till den gregorianska kalendern kom Olofsdagen att flyttas till den 9 augusti och Skänninge Marken hålls i dag i början av augusti. Möjligen förekom marknadsaktiviteter i Skänninge redan omkring år 1000. I varje fall beslöt man att fira 1000-årsjubileum av Skänninge Marken år 1997.

En av de mest kända händelserna under Skänninge Marken var det s.k. Elefantupproret 1806. En fransman skulle förevisa en elefant på marknaden. Han och elefanten inhystes i rådhuset. Men många marknadsbesökare ansåg att en utlänning inte skulle få tjäna pengar på marknaden, varför en mobb stormade rådhuset, slog sönder dörrar och fönster, skadade flera personer och rånade borgmästaren. Ingen dömdes dock för det inträffade.

Arkeologisk utgrävning i Skänninge

Banverkets planerade dubbelspår från Motala till Mjölby passerar genom Skänninge. Flera undersökningar av det äldsta Skänninge kommer därför att bli aktuella de kommande åren.

Skänninge är en av Östergötlands äldsta städer och var sannolikt redan under 1200-talet en fullt utvecklad stad. Den ligger i ett jordbrukslandskap och anses har varit en central plats för den ekonomiskt betydelsefulla västra delen av Östergötland. Platsen hade även ett centralt läge sett ur en kommunikationssynpunkt. Här möttes flera viktiga landvägar såsom eriksgatan, östra och västra Holavedsvägen. Genom staden sträcker sig även en vattenled i form av Skenaån.

Redan under yngre järnålder framträder Skänninge och dess närmaste omgivning som mycket betydelsefull genom förekomsten av ett stort antal runstenar. De motsvarar en fjärdedel av Östergötlands ca 250 kända runstenar inom en mils radie från staden.

Vid två tidigmedeltida kyrkor i Skänninge: S:t Martin och Allhelgonakyrkan, har man hittat tidigkristna gravmonument i vikingatidsstil, så kallade eskilstunahällar. Det är gravmonument som kopplas till den tidens absoluta samhällselit. Platsen var med andra ord en viktig ort långt innan den omtals i de skriftliga källorna.

Arkeologisk utgrävning i Skänninge

Banverkets planerade dubbelspår från Motala till Mjölby passerar genom Skänninge. Flera undersökningar av det äldsta Skänninge kommer därför att bli aktuella de kommande åren.

Gammal väg påträffad i Skänninge?

Avfall från kamtillverkning

Kam från 1200-talet funnen